Målilla sanatorium invigdes 1915. Den stora sjukhusbyggnaden i utkanten av Målilla väckte uppmärksamhet och döptes snart av ortsborna till ”Slottet i skogen”. Genom åren har flera tusen människor vårdats för tuberkulos vid sanatoriet. På 30-talet var som mest 300 patienter intagna samtidigt. Inte förrän på 40-talet kom en vändpunkt i behandlingen av TBC då den nya medicinen Streptomycin kom. Den sista TBC-patienten vårdades 1973.
Sjuksköterskorna avlönades vid den här tiden med nettolön, dvs fri mat och bostad plus en kontantlön. Gifta, aktiva, sjuksköterskor hörde till de absoluta undantagen så de flesta sjuksköterskorna bodde på sjukhuset där man pga smittorisken inte fick ta emot besök. Ibland låg bostäderna till och med inne på vårdavdelningarna. Efter hand fick sjuksköterskorna viss ordnad ledighet i form av “lediga dagar” och man började känna behov av en tillflykt för dessa dagar. Så tillkom idén med ett eget fritidshus.
Den drivande kraften bakom tillkomsten av stugan var dåvarande överläkaren Dr. Willi Mascher. Pengar samlades in bland sjuksköterskorna, läkarna och andra som ville bidra. Enligt teckningslistan lyckades man samla in 645 kr och det sägs att sjukhusdirektionen bidrog med ungefär samma summa. Enskilda personer utanför sjukhuset bidrog med takstolar, dörrar, fönster, målningsarbeten mm. Byggnadsanbud infordrades och en byggmästare inkom med fyra alternativ, varav man valde det dyraste (bästa) och stugan uppfördes för totalsumman 1.085 kr.
Marken nere vid Melsjön som sjukhusdirektionen ställde till förfogande tillhörde sjukhusets barnhem på Grönkulla som på den tiden användes för vård av barn med tuberkulos. Landstinget ägde marken vid sjön (dvs fastigheten Botesgård 1:7) sedan december 1927.
Stugan bestod av ett rum med öppen spis plus ett pentry med järnspis. Huvudsakligen fast inredning. I pentryt fanns ett väggfast skåp. I rummet fanns ett fast hörnskåp och ett par väggfasta britsar som kunde användas för övernattning.
Övrig inredning skänktes och det var från början praxis att alla nya bidrog med det som behövdes. För drift och underhåll erlade sjuksköterskorna en årlig medlemsavgift och svarade på så vis hela tiden för “ägandet” av stugan själva via sin förening.
Det fina läget vid badplatsen gjorde att utnyttjandet blev mycket stort. Ofta gästades stugan också av sjukhusläkarna och andra intresserade. Särskilt på sommarsöndagarna var besöken många och det fanns alltid kaffe på spisen.